Det är galet nära till BF nu och de enda jag vill är att det ska starta på något sätt, åtminstone ge mig ett tecken. Minsta lilla som händer med min kropp nu så tänker jag; snällla, säga att det är dax snart. Men sen försvinner det fort och det återgå till det normala.

Det är trots allt 9 dagar kvar och jag kan lika gärna gå över, vilket inte verkar helt omöjligt, visst skulle jag överleva med att gå över tiden, men jag vill så gärna få träffa krabaten inne i magen, och framförallt få utföra den här resan man går igenom så jag så snart som möjligt kan få tillbaka min kropp och börja klä upp mig lite mer.

 

Idag och igår tog jag mig hyffsat långa promenader i liten rask takt, när det är fint väder kan man inte ge sig till att sova eller vara inne hela dagen, jag har rätt svårt att sitta still och inte göra något. Så efter promenaderna började jag hyffsat ont i höfterna, ont i ryggen och lite tryck ner i bäcknet, men vadå vad är det? Jag kan känna det lite nu och då ändå,

Fötterna och fingrarna blir som stora prinskorvar och påminner mig om min pappas tjocka fingrar, haha. Mina går knappt att vika ner och det pulserar som bara den då.

 

Varje kväll jag lägger mig tänker jag alltid, imorgon ska jag sova länge, vila hela dagen, och ta det lugnt. Det blir inte riktigt alltid så.

 

_____________________________________

saknar mitt långa blonda hår