Hej allihopa! 

Jag valdet att låsa min blogg en stund enbart för att jag inte skriver något, då behöver ingen vara inne och kolla och sen bli besviken. 

 

Jag väljer att göra ett inlägg nu, när jag är själv och barnet sover, det är nu man har tid. 

Det kommer bli samma tjat som alltid, om barn, förhållande, jobb, tid, livet, vänner mm. 

 

Man tror det inte, att tiden går fort alltså. Det känns som att jag inte hunnit blinka ens en gång, och nu är vår lilla grabb stor. Hela 1år. 

Han började gå när han var 10 månader, wow  och vad roligt tyckte vi, vi visste nog inte vad vi väntade oss, och det gör vi fortfarande inte. Han springer, han gör saker han inte får göra, han har börjat bli trotsig och blir skit förbannad över saker man ber honom att låta bli. Den här killen kommer garanterat att få humöret efter mig, tror jag? 

Man hinner verkligen inte med, det som jag trodde jag skulle göra. 

Han har börjat dagis, det gjorde han den 4/11 och det var absolut inga problem, jag har ju faktiskt längtat så himla mycket efter att få börja jobba och träffa människor, få rutiner men mest av allt tjäna pengar och få längta efter Lukas. När vi lämnar honom på dagis är det inte några problem alls, han vinkar inte hejdå, han tittar inte ens åt mitt håll när vi/jag säger hejdå. 

Personalen säger att han äter som en häst, vilket glädjer mig, hellre en mätt och matglad unge, än en unge som är grinig och hungrig men vägrar att äta. 

Här i borgafjäll sover barnen inte inne heller, det har dom aldrig gjort, så oavsett väder ute, kallt, blåsig eller snöstorm dom ligger ute i sin vagn, vilket jag ändå gillar. Får barn lära sig att sova ute i vagnen så vill dom gärna sova där så ofta som det går, och oftas sover dom ju bättre ute i luften. Lukas har aldrig haft problem då personalen lagt honom i vagnen för att sova lunch, han somnar redan när dom börja lägga ner honom. Fördelen är att vi har en (Voksi) påse, som vi fått låna av Joakims syster, som hon haft till alla sina tre barn, wow eller hur? Och funktionen funkar lika bra som ny. Lukas behöver bara ha en tröja, byxa, sockar, vantar och mössa, är det ritktigt kallt, så har han även en halsduk. Sen ligger han varmt nerbäddad hela tiden. 

SUPERBRA enligt mig, och uppenbarligen min svägerska med! :) 

Hur som helst, när jag sedan ska hämta Lukas vägrar han nästan komma fram och vill helst inte hem, det tar ett tag innan han kommer fram till mig och håller om mig en snabb sväng, för att försäkra sig om att jag inte ska hinna hålla fast honom för att sedan måsta åka hem. När det är dags att åka så går det bra, han är inte ledsen, men han skulle nog välja att vara kvar, men han gillar nog innerst inne att mamma och pappa hämtar hem honom. 

Så vi har absolut inga problem alls med dagis, det funkar bra för oss alla. Vi har dock redan hunnit VABBA tre dagar av fem. Men jag antar att det bara är så med barn. Det kommer väl fortsätta länge till antar jag. 

 

Lukas växer och bli stor, jag ska säga med ärlighetens namn att vi är väldigt dålig på att kolla hans vikt och längd, det var väldigt väldigt länge sen jag var och kollade honom. Men jag ser att han mår bra därför tycker jag det är ovesäntligt hur siffrorna ser ut. 

Han kan inte säga något än, han har kommit i det "stadiet" då han härmas mycket och säger saker som vi säger. Men tyvärr så säger han inget i förståelse än, men det kommer väl det med så jag hinner bli leds.Frågar vi vart olika saker är så vet han vart dom är och ibland kan han peka eller bara kolla på saken, vissa saker hämtar man; Som tex; Vart är traktorn? Då hämtar han traktorn, Ser han en helikopter så säger han fjuucshh, ser han farfar säger han brumbrum, haha. typ mm.  

 

 

............. 

Som förälder krävs det mycket tålamod, jag vet att jag inte föddes med något alls, men det är något man verkligen få jobba på när man skaffar barn. 

Det är jobbigt och tar sjukt mycke tid utav en, inget är längre som förr, och det vill jag inte heller, men vissa dagar känns helt hopplösa, då man inte kan göra eller åka vart som helst när som helst, du ska alltid få med dig barnet/barnen vart du än åker. 

Det spelar ingen roll hur mycket jag vill göra saker så måste jag alltid fundera en extra gång om hur jag ska gå till väga. 

Det jag hade lite svårt för var att förstå att det handlade om så mycke ansvar, tid, planering och aktivering. Jag vill ju att mitt barn har det bra och få göra roliga saker inte bara sitta inne, eller inte få uppleva saker. 

Vad det gäller sömn, så finns det lite av den "varan" när dom små liven inte ritktigt kommit in i rutinerna, vilket jag vill påpeka att det är viktigt! 

Jag tyckte det var oerhört påfrestande att kliva upp på natten, men det är sånt man har glömt idag då han sover typ hela natten, kanske att nappen trillar ut och att man måste peta in den igen, men hur jobbigt är det? 

Har man inga barn kan man nog aldrig riktigt förstå hur fruktansvärt påfrestande det är många gånger, för innan jag hade barn så kunde jag aldrig tro att det var så påfrestanden, det är något man måste uppleva bara för att förstå. 

 

Jag har aldrig mått bättre än såhär, att jag kunde få en sån vacker och frisk son trots "omständigheterna" gör mig så otroligt lycklig och varm i hjärtat. Vem kunde tro att den smärtan man kände när han kom till världen skulle vara bortblåst idag, eller sekunden just efter? Vilka känslor som strömmade och strömmar genom sitt blod, hur är det möjligt att man kan ha såna här känslor, det är nästan så stark att man inte förstår varför man fortfarande lever? 

Hormoner spökar i min kropp och kommer nog göra det tills jag ligger i graven. Finns ingen jag känner sån kärlek för som för honom. 

 

............................

 

Men man förstår varför ens föräldrar varit så rädd om en, skyddat en och tjatat om att göra saker försiktigt mm. 

 

Jag minns när jag var liten, eller yngre. Vissa perioder i ens liv hade man dödsångest, det var länge sen jag hade det och jag brukar inte tänka så mkt på döden. Den är ju ganska nära egentligen hela tiden.

Det är inte sjäva döden som göra mig rädd, det är mest att jag skulle "förlora" Lukas och Joakim och alla runt omkring som jag älskar, jag skulle inte vilja missa en dag med Lukas, det skulle göra mig ledsen. Det är det som skrämmer mig mest idag. Jag hoppas att det går över och att jag börjar tänka på annat och lever livet dag för dag, och hoppas på att jag får hålla ut så länge som det går, för mitt/mina barn.

 

Men sen så har jag ju ljusprickar i min vardag, som gör mig så glad ovh älskad. 

 

Jag flyttade till Borgafjäll, lämnade Åsele, för många år sen. Åsele var ett ställe jag kunde åka till över en dag eller så, men mitt liv ville jag leva i Borgafjäll tillsammans med Joakim och Lukas. Jag trivs här, verkligen. Jag trivs med mitt jobb och mina vänner jag har här. 

Jag har "lämnat" mycket bakom mig, många vänner har jag flyttat ifrån eller tappat kontakten med, och det är väl inte så det ska vara, men oavsett om man vill eller inte så blir livet annorlunda på olika ställen där man lever. Jag vet vilka vänner jag har och kan lita på. Jag har inte 1000 tals vänner, jag har några enstaka vänner utspridda som jag älskar,saknar och som jag litar på. 

 

.............................................................................

 

I mitt huvud cirkulerar det flera saker som jag skulle vilja skriva, men jag känner att jag inte orkar fortsätta nu. 

 

 

_________________________________

 

tack för ikväll.