17 oktober 2012 kl: 23.05 kom min älskade son, Lukas Isaksson till världen. Vilket ögonblick och vilken fantastisk stund i livet.

 

Jag har skrivit en förlossningsberättelse om man kan kalla det de, det är mycket med att bli mamma, tiden man trodde man skulle få, finns inte och räcker inte till. Jag har säkert missat massa saker att skriva, men funderar ni läsare över något så får ni ställa frågor, jätte gärna. :)

 

 

Förlossningsberättelse Björn Birger Lukas Isaksson

 

Födelsen : 2012-10-17
Ankomst kl: 23.05
På: Lycksele Lasarett (BB)

 

Allt startade på Tisdag den 16/10-12 på kvällen då jag och Joakim var hemma hos Mamma och Pappa i Åsele.

Vi hade åkt till Åsele redan på Söndagskväll för att Joakim skulle hänga med pappa och mamma ut på älgjakt hela veckan, med starten på måndagen då. Jag tjock och otymplig som jag var, stannade självklart hemma i hopp om att få känna några värkar, och någon gång få göra bort det som väntade mig.
Men under förmiddagen på måndagen ringde mamma och sa att Stefan i vårt jaktlag fått skjutit en älg, hans första dessutom, så jag kunde inte hålla mig från skogen, och klädde på mig för att åka ut på samhället och köpa en tårta för att åka ut till jaktkojjan för att fira.
Sen åkte jag hem och resten av gänget fortsatte jaga, dagen gick undan och familjen var hemma från skogen och vi gjorde middag, efter det blev det en tidig kväll för vi alla var trötta.

 

Jag och Joakim har ett eget rum i Åsele, men sängen vi sover i där, 160 cm, är långt nere på golvet så jag kunde varken ta mig ner dit eller ta mig upp från sängen under den sista tiden som gravid, ni som prövat, vet att under graviditeten blir det många toalett besök, så den senaste tiden har jag och Joakim sovit i var sitt rum då vi varit i Åsele och hälsat på. Det skrämde mig lite att Joakim inte var/fanns i närheten, utifall att jag skulle börja känna nått, jag ville ha honom nära till hands och göra allt för att inte behöva väcka mamma och pappa, om det skulle bli något, främst för att både mamma och pappa låg hel spänd då jag var hemma, dom var mer nervös än jag och Joakim.

 

Tisdag: Mamma, Pappa och Joakim åkte ut i jakt skogen som en vanlig dag i hopp om att det ytterligare skulle få bli en älg i backen, men så blev det inte, dagen gick fort, både för mig och jägarna och jag var hemma, sov mest hela dagen, var trött och slö, trodde ännu en gång att jag i lugn och ro skulle få börja känna något, och kanske få ringa efter Joakim men det var cool lugnt under hela dagen och min lilla bebis i magen vill inte visa något tecken på att komma ut.

Familjen kom hem från skogen och jag och Joakim åkte på Axbergs i Åsele för att kolla in lite nya bössor och massa annat.
Vi åkte i samma veva förbi moster Monica där det bjöds på kaffe, det blev mycket prat om magen och om det aldriiig skulle hända något. Folket runt omkring mig var mer otålig på att behöva vänta än vad jag var, fast att jag gick över 5 dagar så gick det riktigt fort, jag visste att förr eller senare kommer lilla bebisen att komma ut.

Efter lite besök runt på byn så åkte vi hem tillbaka på Movägen igen där middagen var färdig och klar, då hade jag börja känna av min rygg lite, men vadå, jag hade ju känt av mig rygg lite nu och då i flera veckor så jag vågade inte tro eller hoppas på något. Man är ju helt orutinerad vad det gäller att känna om man får värkar eller inte, men jag lovar att den dagen man väntar barn, och det är nära förlossningen, då kommer man att känna när det är dags, även om man inte tror det och är nervös för att missa allting.

Efter maten blev det vila, och min värk i ryggen avtog aldrig, det kom väldigt oregelbundet men ”smärtan” (om man kan kalla det de) var sig lik. Klockan ca: 21.00 bestämde vi oss alla för att lägga oss. Joakim hade varit och köpt Alvedon tidigare under kvällen till mig så jag kunde få slappna av på natten och inte behöva känna att jag fick ont, jag tog två Alvedon och la mig och

somnade som en stock, sen vaknade jag klockan 04.00, natten mot onsdag och hade liknande värk i ryggen, alla säger att det känns som mens smärtor, men jag som aldrig haft det vet inte hur det ska kännas, men det var en molande värk, den är obeskrivlig känslan, men kroppen vet då det närmar sig, mina värkar var fortfarande oregelbundna och jag försökte räkna hur långt det var i mellan dessa värkar men dålig/trött som man var så minns jag inte hur det såg ut riktigt, och jag tyckte inte att jag hade nå hemskt ont, det kunde varit värre tyckte jag, så att klocka värkarna var inget prio 1. Jag klev upp och tog mig två Alvedon igen och värmde en riskudde som jag kunde ha mot ryggen och lite i nedre delen mot på magen, det var riktigt härligt, men värken kändes ändå, inte lika mycket, men den kändes. Jag bestämde mig för att härda ut, kvällen innan hade jag sagt till Joakim att det inte fick bli någon jakt för honom på onsdagsmorgonen då jag då började känna av lite.

 

När mamma och pappa åkte till skogen på onsdagsmorgonen så klev jag upp ca 7.00 och tog en lång varm dusch, jag hade fortfarande värk i ryggen och den blev lite bättre när jag duschade, men den var fortfarande jobbig att behöva ha. Under den här tiden hade jag inte behövt andas igenom värkarna, utan som ni förstår var dom väldigt lindriga och det gick fort över.

 

Under min dusch släppte min slempropp, och då kändes det helt plötsligt som en verklighet, att nu var detta på allvar, jag ska snart föda det barnet jag burit i min mage 9 månader. Men samtidigt hade jag läst att när slemproppen gått kan det lika gärna vara 1 vecka kvar.

Efter duschen kröp jag ner hos Joakim som låg och sov så skönt och inte hört eller lagt märke till något, jag berättade att jag hade ont och att min slempropp hade gått. Joakim som är så oförskämt trött svarade knappt mig utan tog bara om mig, och höll mig hårt. På något sätt var det som att smärtan försvann lite när han gav mig lite närhet, jag fick för mig det iaf. Jag klev upp sedan och gjorde mig te och lite mackor och inväntade tiden för att åka till Lina BM kl 09.30.

Min tanke var att hon skulle gå kolla upp mig och bebisen, när jag haft lite ont i natt, vilket visade sig att jag var ca 5cm öppen. Lina tyckte att jag och Joakim skulle åka hem och packa och äta lunch och sedan åka iväg till lycksele. Jag kunde nog inte riktigt förstå att det gått så fort och att vi skulle åka på BB nu, när Lina sa: Nu känner jag på bebisen huvud, och det känns som att den här vill komma ut ikväll, svetten börjar rinna och man börjar förstå allvaret, jag skulle faktiskt alldeles strax genom gå en förlossning, många frågor skapades i huvudet, om

 

kommer jag klara det?

hur lång tid kommer det att ta?

hur mycket är jag öppen då vi kommit fram?

Hur ska jag veta då det drar igång?

Hur ont gör det?

Kommer man spricka?

Hur ser rummen ut?

Vad kommer jag få för personal som hjälper mig?

 

Jag och Joakim åt lunch han packade in i bilen och sedan åkte vi iväg till Lycksele. När vi kommer fram på parkeringen så tar vi bara med oss vår stora väska med kläder i mm, jag visste fortfarande inte vad dom skulle säga där. Klockan var 13.30 ungefär då vi var i Lycksele och blev ”inskrivna”

 

Inne på BB möts vi av en trevlig tjej med denna breda lycksele dialekten som kan göra en galen ibland som frågar om det är jag som är Evelina och kommer från Åsele, jag berättar att det stämmer och hon ber oss följa med henne till ett rum där man kontrollerar hur bebisen och hur täta värkar jag har, med en CTG apparat som man spänner fast på magen, rätt ballt.
Det visade sig att mina värkar inte var tillräckligt täta och intensiva, vilket jag redan visste, dom gjorde ju inte galet ont precis och värken kom lite då och då, ca 6-7 min mellan värkarna. Hon berättar att vi ska få ett mys rum där jag kan få ligga och bada och försöka ”driva” på lite mera själv, så jag han både duscha och bada mig less, Joakim väntar ivrigt liggandes i sängen och läser sina jakttidingar medan jag ligger och plaskar i badet och andas igenom mina värkar (som faktiskt inte gjorde ont, men kändes mer än hemma, så nu var det dags att börja jobba sig igenom dom med andningen). Det är sjukt vad andningen kan påverka mycket.

 

Sen var det middag för mig, Joakim som dom andra killarna får ingen mat på BB utan får handla med sig.
Så jag gick in i matsalen och åt, inte direkt någon delikatess mat, men det gick ner, jag var ju tvungen att äta, jag behövde ju det, och skulle ju behöva det mera.
Joakim hade tidigare varit och handlat, och även köpt med sig saftsoppa och leksands hårdbröd till mig, vilket uppskattas, han vet verkligen vad jag gillar, och det gör mig så glad.

 

Efter middagen kommer en BM in på vårat rum och frågar om vi ska ta och kolla hur mycket öppen jag är, och jag är ungefär 6-7 cm öppen och min värkar är lite tätare men inte nå hemskt mycket. Barnmorskan berättar för mig att hon tycker det är så bra att man går andningsövningar som jag gjort för då klarar man sig länge med andningen.

Jag säger förvirrat: Jag har inte gått någon andningskurs och absolut inte varit på någon föräldragrupp heller.
Barnmorskan blir lite chockad och tycker jag gör det så otroligt bra igenom varenda värk utan någon smärtlindring alls.

 

Barnmorskan berättar för mig att vi väntar ett tag till tills vi kollar hur öppen jag är och under tiden kunde jag bada igen eller bara försöka gå runt runt för att få lite tryck på det hela.

 

Kvällen gick och det blev snart dags för kvällsfika, jag och Joakim gick in för att ta oss lite kaffe och macka, då kommer Barnmorskan och frågar om vi ska vänta så mycket längre, och jag undrar såklart vad hon menar med det.

Då säger hon att det är onödigt att gå och vänta på något så stort som sitt barn, så vi tar hål på din hinna (vattnet) så slipper du vänta nå längre.

Vi tittar på varandra jag och Joakim och inser att nu är det nära, går vattnet nu så kan det gå riktigt fort, och mycket riktigt så gjorde det ju de.

Vi följer med barnmorskan in på förlossningsrummet där hon tar hål på hinnan och jag känner hur varmt det blir, Joakim följer noga med och kollar så att allt bli gjort på rätt sätt, och just nu/då inser nog inte han hur mycket han också kommer måsta stå ut med.

När dom tagit hål på hinnan får jag direkt ont och mina värkar blir mer intensiv och långa, det börjar göra så jävla ont. Jag prövar använda lustgas som barnmorskan sträcker fram till mig och jag andas, men det hjälpte mig inget, lättaste var när jag fick ta mina egna andetag utan mask bara i luften och jobba igenom dom, även om det gjorde sjukt ont. Så för mig funkade inte lustgasen över huvudtaget, sen beror det på hur tjurig man är också.

 

Kan inte förstå att endel tycker lustgas är helt otrolig, och endel hjälps inte alls av den. Jag kastar bort masken i allafall, i ilska och säger till Joakim att jag vart lite full ändå och skrattar lite.

 

Under just den här tiden var jag kanske öppen 7-8 cm (det är sjukt vad man glömmer) och jag visste att det inte var länge kvar, det hade ju gått så fort sista biten nu. Men nu hade jag så himla ont, värkarna är obeskrivliga och bland det värsta jag känt och kommer känna för resten av livet. Jag kunde inte sitta, inte stå, inte ligga eller sitta på någon boll, det enda jag ville göra var att krysta, jag stod upp hängandes över Joakims hals trampandes på golvet fram och tillbaka, usch det gjorde så ont. Jag säger om och om igen till barnmorskan att jag måste få gå på toan eller krysta, jag måste göra något, jag vill inte ha såhär ont säger jag, barnmorskan säger att jag är duktig och inte har länge kvar.

Det är rätt svårt att andas igenom en värk stående, utan smärtlindring, samtidigt som man inte får krysta och måste hålla emot trycket, du klarar av det, men det är riktigt jävla jobbigt alltså.

 

Tillslut så säger jag att jag måste få något smärtstillande, Joakim baddade mig så fint och varsamt i pannan och jag skrek om vart annat till honom : badda, badda inte, badda, badda inte, jag tycker så synd om honom såhär i efterhand, men oj vilket jobb han också gjorde, han serverade mig med vatten då jag hade tid och berömde mig stolt hela tiden.

 

Jag hör hur barnmorskan och dom andra pratar om att lägga bedövning i ryggen, och jag ber dom att skynda sig.

När jag var ca 9cm öppen kom narkosläkaren in till oss för att lägga en spinalbedövning. Den läggs mellan kotorna i ryggen och är snabb värkande och börjar ge resultat efter ca 5 min, vilket den gjorde. DUNDERSPRUTAN (jag kan varmt rekommendera den) speciellt om man ska tjura på så länge som jag gjorde innan jag tog till något smärtstillande.
Så fort sprutan började ge verkan så började jag små frysa och kunde tillslut lägga mig på britsen för att så småningom kunna börja krysta snart.

 

Dom värkarna jag hade innan sprutan var obeskrivliga, verkligen. När jag var på toppen utav en värk så höll den i i ca 1½ min när det var som värst, efter sprutan så kom värkarna och varade bara i några sekunder och sen sjönk dom fort, så i uppehållen kunde jag se Joakim och le med honom och prata, det kändes så himla bra.

Nackdelen med sprutan var att under en lång tid hade jag spänt mig och jobbat igenom mig värkarna utan bedövning, och sen när jag väl fick bedövning så slappnade jag av och började tok frysa, det är tur dom är så duktiga där. Jag fick en stor varm filt på mig och sen en värmekudde på mina fötter som jag jämt fryser om, rätt behagligt att föda barn.

 

Sen säger barnmorskan till mig att jag var öppen, och när jag kände för det så skulle jag börja krysta. Krystvärken var inge smärtsam enligt mig, det kändes att det var något som komme och putta på, och då var det bara att ta i. Om någon undrar så kändes krystvärkarna mindre med spinalbedövningen, det jag kände var ett tryck, och just då skulle jag hjälpa till, det kändes så himla bra, för jag visste att snart hade vi vår fina bebis i våra armar.

 

Jag upplevde min förlossning som något riktigt underbart faktiskt, och idag förstår jag att man skaffar flera barn, det är en underbar upplevelse. Jag krystade inte många gånger så var lilla drängen ute, och det gick som på en dans.

 

Jag upplevde att värkarna innan själva krystarbetet var mycket mycket mycket värre än krystvärkarna, dom sista centimeterna var fruktansvärda . Du har ju faktiskt möjlighet att hjälpa bebisen ut under krystningarna, det får du inte göra under värkarna.

Jag hade en otrolig förlossning och ska inte klaga, jag hade bra personal inne i rummet, och framför allt inte tala om min fästman som fanns vid min sida och stötta mig, han gjorde ett häst jobb, han kände sig hjälplös, han fick order av mig att hjälpa mig hela tiden, men hans röst vek sig när han sa att han gärna hade hjälpt till om han kunde. Man kan nog inte förstå hur hjälplös killarna är på sidan om.

 

Vilken upplevelse, och för att meddela det till er andra där ute som väntar barn, ni kommer att veta när det är dags att åka in, även om ni inte tror det, och känner er osäker på det svaret så vet jag att ni kommer känna skillnad, ni bara gör det.
Har ni låg smärttröskel så ta bedövning då ni har ont, skjut inte upp det och va tjurig, ni har rätt till bedövningen och ni ska inte behöva ha jätte jätte ont.

Ni kommer ha ont, men det går så himla fort över, ni glömmer det direkt när bebisen ligger på bröstet.

Förlossningen (allt som allt) tog 2½ h
Krystarbetet tog endast 30 min

______________________________

 

 

Jag förstår varför man skaffar flera barn nu, upplevelsen är enorm och jag tyckte att det var så oerhört roligt att få uppleva det här.
Jag är lycklig som är lycklig tillsammans med Joakim och att vi tillsammans har ett barn, att vi två skapat en familj. Jag kunde inte välja att få bättre.

Puss på er!

 

 

Ja som ni ser vill bebisen inte alls komma ut, det tar tid och jag som kände mig så tok säker på att absolut inte gå över, och nu verkar det vara det vara så självklart, jag har egentligen inget problem med det, klart att det är jobbigt och tungt för min del och jobbigt på alla sätt och vis, men jag överlever om jag måste/går över några dagar, jag vet ju med största säkerhet att bebisen kommer att titta ut, oh shit, det kommer bli så spännande att få se vad som finns där inne.

 

Det börjar vara så nära nu så det känns helt ofattbart att jag bär mitt&joakims barn och att jag verkligen ska genomgå en förlossning, det skrämmer mig inte, inte alls. Men det börjar bli så självklart att verkligen jag också ska uppleva det där som är så smärtsamt men ändå det bästa i hela livet.

Jag är ju inte stor, rätt liten fortfarande och jag tror att bebisen inte kommer bli så farligt stor, men det får vi se.

 

Det är inte mycket som händer just nu, jag sover som en stock mest på dagarna för att nätterna är helt upp och ner vända. Jag har slutat kunna räkna mina uppstigningar på nätterna nu när det är en hel del besök.

Men idag konstigt nog så är jag pigg, inte PIGG men någorlunda så jag har skrubbat av plattorna i köket och städat undan i köket, nu tänkte jag dra igenom med damsugaren och tvätta lite sängkläder som jag köpt på jysk.

 

_______________________________

 

I Tisdags fick jag världens största och finaste blomma utav J. Det är så känslomässigt berörande att få något sånt av honom, måste få säga att det händer väldigt sällan men det är därför det gör mig så glad och lycklig. Att han ens hade tanken när han var i Lse på mig är ju knäppt.
Han gör mig så glad, och jag få vara hur fjantigt kär jag vill, men han gör mig så glad MÅNGA gånger, vissa gånger går han mig på nerverna med, men det är ju så det ska vara, det goda överväger.
Bara en sån sak som att han varje morgon pussar mig hejdå då han åker och jobbar gör mig så glad, man ska verkligen glädja sig till att man fått tag i någon man verkligen älskar och som älskar dig tillbaka, livet är så kort och konstigt, och vad som helst kan hända vilken dag som helst, så man ska skatta sig lycklig med alla människor man älskar. 

_______________________________

 

Den senaste tiden så har det varit mycket körning mellan åsele och borgafjäll, som tur är har jag sluppit köra själv, utan J har följt med.

I tisdgaskväll kom vi till borgafjäll sent på kvällen efter att ha sovit i åsele en natt för att J hade några ärenden. Nu blir det så i morgon också, vi kommer att åka till Åsele om J och hans jaktlag skjuter fullt i morgon (fre), så då blir det till att flytta alla bebis saker mm till bilen och åka för att ha med sig allt. Rätt besvärligt enligt mig, men vad ska jag göra? J vill jaga hemma i åsele också.

 

______________________________

 

Året 2012 gör mig inte klok, jag är lyckligare än någonsin för allt som hänt, men just nu dom senaste månaderna har det varit väldigt mycket i mitt liv och likaså J. 

- Höstjakten blev totalt uppskjuten, både älg & fågel blev det lite utav. Fick dock skjuta mig en älg, hög gravid som man var/är men mycket vill ha mer.

- Dåligt fågel år av dess like, inte en fågel i skogen.

- Jag har inte kunnat gå med Nikita iskogen något alls.

 - Graviditet som har stoppat väldigt mkt pga BM åsele långa resor mm. (men klart värt det)

- Min älskade farfar slets bort i Augusti, plötsligt och helt oförberett, trodde åtminstone att han kunde hålla ut tills bebisen skulle komma, det sa han att han skulle.

- Begravning

- Nätet las ner i borgafjäll i 4-5 dagar, ingen kunde använda i nternet eller mobil. Stressande när man är gravid.

 

mm.

 

_________________________________

 

Nu ska jag fortsätta vidare här. Hoppas ni har det bra!

 

Det är galet nära till BF nu och de enda jag vill är att det ska starta på något sätt, åtminstone ge mig ett tecken. Minsta lilla som händer med min kropp nu så tänker jag; snällla, säga att det är dax snart. Men sen försvinner det fort och det återgå till det normala.

Det är trots allt 9 dagar kvar och jag kan lika gärna gå över, vilket inte verkar helt omöjligt, visst skulle jag överleva med att gå över tiden, men jag vill så gärna få träffa krabaten inne i magen, och framförallt få utföra den här resan man går igenom så jag så snart som möjligt kan få tillbaka min kropp och börja klä upp mig lite mer.

 

Idag och igår tog jag mig hyffsat långa promenader i liten rask takt, när det är fint väder kan man inte ge sig till att sova eller vara inne hela dagen, jag har rätt svårt att sitta still och inte göra något. Så efter promenaderna började jag hyffsat ont i höfterna, ont i ryggen och lite tryck ner i bäcknet, men vadå vad är det? Jag kan känna det lite nu och då ändå,

Fötterna och fingrarna blir som stora prinskorvar och påminner mig om min pappas tjocka fingrar, haha. Mina går knappt att vika ner och det pulserar som bara den då.

 

Varje kväll jag lägger mig tänker jag alltid, imorgon ska jag sova länge, vila hela dagen, och ta det lugnt. Det blir inte riktigt alltid så.

 

_____________________________________

saknar mitt långa blonda hår

 

Idag är det 11 dagar tills mitt beräknade datum går ut, och jag hoppas och ber med alla fingrar och tår att inte behöver gå över tiden, jag har ingen lust, jag tror ingen har lust när man är så nära som jag är, men jag börjar känna mig alldeles för tjock för att någonsin kunna tycka att jag ser ok ut någon dag, kläderna och allt annat sitter så fruktansvärt dåligt och jag önskar det bara gick och dra in magen, men det gick ju inte.

 

Jag har fått en tid hos BM innan det är dags för BF, men jag hoppas jag inte jag måste träffa henne. Har haft på känn så länge nu av många olika anledningar att jag ska få när som helst, men det händer inget. Sammandragningarna är sig lik och inget annat händer, vill börja känna lite nu.

 

___________________________________________

 

Jag jobbar inget nu mera så dagarna för mig blir långa och tråkiga så länge jag inte gör något, och rastlös som jag alltid är så tvättar jag eller pysslar med något annat. Idag har jag följt Joakim och kört post, vilket var rätt jobbigt för min tunga och tjocka mage, det är jobbigt att sitta rakt upp och ner en längre stund, speciellt när man inte kan fälla ner sätet en liten bit. När vi kom hem så skulle Joakim köra lite traktor mm så jag tog bilen och åkte och stor handlade, hade bonusar för 400kr, så det var ju rikigt bra. Sen åkte jag hem och bakade kärleksmums, fan, jag hatar egebtligen att baka, för att jag inte alls är duktig på det, men så fort jag lyckas gillar jag det, och idag lyckades jag, det blev jätte bra och jag har fått frysa in två kaklådor i frysen, nu kan folk hälsa på mig och få hemma gjort fika, och jag kan känna mig stolt när jag bjuder på det.

 

Fick även ett paket på posten från Malin & Robin med lite bebis kläder i och det gör en verkligen glad i hjärtat. Jag har nästan ingen kontakt med någon längre, dom alla jag umgåts med gör så mycket olika saker och vi är på så olika ställen här i världen (sverige)  så det blir svårt att hinna ses, vilket gör att det är svårt att komma ihåg att hålla kontakten, men det stör mig inte. Gillar inte att ha massa folk i arslet, utan jag vet vilka som är mina vänner och inte, man behöver inte alltid prata med varandra varje dag och sekund, det är något jag lagt märke till idag, jag vet vilka jag faktiskt skulle sakna om jag en dag skulle förlora dom, och jag vet vilka som skulle veta att jag skulle sakna dom om dessa försvann.

♥

 

Jag är den jag är, och folk får gilla mig eller inte. Deras val. Jag har det jag behöver som stöttar mig och finns där, osynligt eller synligt kvittar, men jag vet vilka.

 

 

Sen ikväll så åkte vi till Johanna och Stefan i båtas, för att stefan fyller 27år idag. Fick vi tårta och kaffe där, världens bästa efterätt, efter korv och mos. :)

 

______________________________

 

 

V.39

Barnet

Barnet är ungefär 50 centimeter långt. Det har vuxit färdigt nu men kan fortsätta öka i vikt. Allt handlar nu om att förbereda sig på livet utanför din trygga mage. Barnet producerar fett för att klara sig i kylan utanför magen. Levern och hjärtat lagrar näring för att ta till vid syrebrist under förlossningen. Näringen hjälper även det nyfödda barnet att klara sig utan föda det första levnadsdygnet.

Vikt 3 450 gram.

Mamma

Symfus-fundus är nu 33-38 centimeter. Kanske du känner dig som en jätte. I början av graviditeten är livmoderhalsen riktad bakåt för att hindra att öppningen vidgas. Nu ändras riktningen och livmoderhalsen kortas ner några centimeter. Du kan känna dig tung och trött samt ha kraftiga förvärkar. Men härda ut, snart är förlossningen här.

Mitt Symfus-fundus mått är : 35centimeter

Vila!

Vila så mycket du kan, du behöver alla krafter. Har du svårt att sova på natten, ta igen det på dagen. Det gör inget om du vänder på dygnet, det kommer du i alla fall att göra när barnet är ute. Bättre att ständigt vara så utsövd som det går, eftersom du inte har någon aning om när förlossningen sätter igång. Kanske får du inte sova på 24 timmar om du har en lång latensfas med värkar som håller dig vaken. Så sov så ofta du bara kan innan! Har du svårt att sova - vila istället.

Pappa/partner

Nu är det dags vilken dag som helst! Kanske adrenalinet börjar pumpa när du tänker på förlossningen. Det är svårt att föreställa sig ett liv efter magen. I alla fall om det är första gången. Prata med dina nära och kära om hur det var för dem. Du har väl läst artikeln Pappans roll vid förlossning

Hos barnmorskan/kontroller

Nu kanske du går på ditt sista besök hos barnmorskan före förlossningen. Men försök att inte bli allt för besviken om det blir några besök till. Barnmorskan kontrollerar hur barnet ligger, kollar ditt blodtryck samt lyssnar på barnets hjärta. Kanske får du ta ett extra urinprov eller blodvärde. Prata gärna om förlossningen om du är orolig.
Nuförtiden förs journalen elektroniskt, så det enda ni egentligen behöver ta med er till förlossningen i pappersform är provsvaren det vill säga blodgrupperingen och svar på screeningproverna. Men de flesta barnmorskor lägger kopior på journalen i mappen, så ta med dig den mapp som barnmorskan gjort i ordning åt dig. Glöm inte att ta med dig legitimation!

Det börjar vara så nära nu så man känner sig nyfiken på hur den där lill* i magen ser ut, kommer den vara lik pappa Joakim eller mamma Evelina, det är svårt att veta, man funderar mycket. Kommer bebisen ha mycket eller lite hår? Som jag känner för tillfället så tror jag på mycket hår eftersom jag personligen föddes med massor, och har sån jäkla halsbränna just nu på kvällarna, det är inte skönt.

 

Dessutom så ska vi ju faktiskt ladda, och tänka på att vi har 25, eller jag fick höra att det var 28 mil till Lse idag tills vi kommer oss fram på BB.
Det kan ju gå precis hur som helst, jag kanske inte kommer fram i tid, måste få ambulansen till mötes och föda i bilen. Ja det går många tankar genom skallen, inget som skrämmer mig, mest något som gör mig mer nyfiken, kanske man börjar tänka i banorna hur länge man ska "plåga" sig hemma innan man tycker att man ska åka, man vill ju inte vara länge i lycksele. Men men, jag är säker på att det blir bra. :)

 

 

Dags att fortsätta se X-factor.