17 oktober 2012 kl: 23.05 kom min älskade son, Lukas Isaksson till världen. Vilket ögonblick och vilken fantastisk stund i livet.

 

Jag har skrivit en förlossningsberättelse om man kan kalla det de, det är mycket med att bli mamma, tiden man trodde man skulle få, finns inte och räcker inte till. Jag har säkert missat massa saker att skriva, men funderar ni läsare över något så får ni ställa frågor, jätte gärna. :)

 

 

Förlossningsberättelse Björn Birger Lukas Isaksson

 

Födelsen : 2012-10-17
Ankomst kl: 23.05
På: Lycksele Lasarett (BB)

 

Allt startade på Tisdag den 16/10-12 på kvällen då jag och Joakim var hemma hos Mamma och Pappa i Åsele.

Vi hade åkt till Åsele redan på Söndagskväll för att Joakim skulle hänga med pappa och mamma ut på älgjakt hela veckan, med starten på måndagen då. Jag tjock och otymplig som jag var, stannade självklart hemma i hopp om att få känna några värkar, och någon gång få göra bort det som väntade mig.
Men under förmiddagen på måndagen ringde mamma och sa att Stefan i vårt jaktlag fått skjutit en älg, hans första dessutom, så jag kunde inte hålla mig från skogen, och klädde på mig för att åka ut på samhället och köpa en tårta för att åka ut till jaktkojjan för att fira.
Sen åkte jag hem och resten av gänget fortsatte jaga, dagen gick undan och familjen var hemma från skogen och vi gjorde middag, efter det blev det en tidig kväll för vi alla var trötta.

 

Jag och Joakim har ett eget rum i Åsele, men sängen vi sover i där, 160 cm, är långt nere på golvet så jag kunde varken ta mig ner dit eller ta mig upp från sängen under den sista tiden som gravid, ni som prövat, vet att under graviditeten blir det många toalett besök, så den senaste tiden har jag och Joakim sovit i var sitt rum då vi varit i Åsele och hälsat på. Det skrämde mig lite att Joakim inte var/fanns i närheten, utifall att jag skulle börja känna nått, jag ville ha honom nära till hands och göra allt för att inte behöva väcka mamma och pappa, om det skulle bli något, främst för att både mamma och pappa låg hel spänd då jag var hemma, dom var mer nervös än jag och Joakim.

 

Tisdag: Mamma, Pappa och Joakim åkte ut i jakt skogen som en vanlig dag i hopp om att det ytterligare skulle få bli en älg i backen, men så blev det inte, dagen gick fort, både för mig och jägarna och jag var hemma, sov mest hela dagen, var trött och slö, trodde ännu en gång att jag i lugn och ro skulle få börja känna något, och kanske få ringa efter Joakim men det var cool lugnt under hela dagen och min lilla bebis i magen vill inte visa något tecken på att komma ut.

Familjen kom hem från skogen och jag och Joakim åkte på Axbergs i Åsele för att kolla in lite nya bössor och massa annat.
Vi åkte i samma veva förbi moster Monica där det bjöds på kaffe, det blev mycket prat om magen och om det aldriiig skulle hända något. Folket runt omkring mig var mer otålig på att behöva vänta än vad jag var, fast att jag gick över 5 dagar så gick det riktigt fort, jag visste att förr eller senare kommer lilla bebisen att komma ut.

Efter lite besök runt på byn så åkte vi hem tillbaka på Movägen igen där middagen var färdig och klar, då hade jag börja känna av min rygg lite, men vadå, jag hade ju känt av mig rygg lite nu och då i flera veckor så jag vågade inte tro eller hoppas på något. Man är ju helt orutinerad vad det gäller att känna om man får värkar eller inte, men jag lovar att den dagen man väntar barn, och det är nära förlossningen, då kommer man att känna när det är dags, även om man inte tror det och är nervös för att missa allting.

Efter maten blev det vila, och min värk i ryggen avtog aldrig, det kom väldigt oregelbundet men ”smärtan” (om man kan kalla det de) var sig lik. Klockan ca: 21.00 bestämde vi oss alla för att lägga oss. Joakim hade varit och köpt Alvedon tidigare under kvällen till mig så jag kunde få slappna av på natten och inte behöva känna att jag fick ont, jag tog två Alvedon och la mig och

somnade som en stock, sen vaknade jag klockan 04.00, natten mot onsdag och hade liknande värk i ryggen, alla säger att det känns som mens smärtor, men jag som aldrig haft det vet inte hur det ska kännas, men det var en molande värk, den är obeskrivlig känslan, men kroppen vet då det närmar sig, mina värkar var fortfarande oregelbundna och jag försökte räkna hur långt det var i mellan dessa värkar men dålig/trött som man var så minns jag inte hur det såg ut riktigt, och jag tyckte inte att jag hade nå hemskt ont, det kunde varit värre tyckte jag, så att klocka värkarna var inget prio 1. Jag klev upp och tog mig två Alvedon igen och värmde en riskudde som jag kunde ha mot ryggen och lite i nedre delen mot på magen, det var riktigt härligt, men värken kändes ändå, inte lika mycket, men den kändes. Jag bestämde mig för att härda ut, kvällen innan hade jag sagt till Joakim att det inte fick bli någon jakt för honom på onsdagsmorgonen då jag då började känna av lite.

 

När mamma och pappa åkte till skogen på onsdagsmorgonen så klev jag upp ca 7.00 och tog en lång varm dusch, jag hade fortfarande värk i ryggen och den blev lite bättre när jag duschade, men den var fortfarande jobbig att behöva ha. Under den här tiden hade jag inte behövt andas igenom värkarna, utan som ni förstår var dom väldigt lindriga och det gick fort över.

 

Under min dusch släppte min slempropp, och då kändes det helt plötsligt som en verklighet, att nu var detta på allvar, jag ska snart föda det barnet jag burit i min mage 9 månader. Men samtidigt hade jag läst att när slemproppen gått kan det lika gärna vara 1 vecka kvar.

Efter duschen kröp jag ner hos Joakim som låg och sov så skönt och inte hört eller lagt märke till något, jag berättade att jag hade ont och att min slempropp hade gått. Joakim som är så oförskämt trött svarade knappt mig utan tog bara om mig, och höll mig hårt. På något sätt var det som att smärtan försvann lite när han gav mig lite närhet, jag fick för mig det iaf. Jag klev upp sedan och gjorde mig te och lite mackor och inväntade tiden för att åka till Lina BM kl 09.30.

Min tanke var att hon skulle gå kolla upp mig och bebisen, när jag haft lite ont i natt, vilket visade sig att jag var ca 5cm öppen. Lina tyckte att jag och Joakim skulle åka hem och packa och äta lunch och sedan åka iväg till lycksele. Jag kunde nog inte riktigt förstå att det gått så fort och att vi skulle åka på BB nu, när Lina sa: Nu känner jag på bebisen huvud, och det känns som att den här vill komma ut ikväll, svetten börjar rinna och man börjar förstå allvaret, jag skulle faktiskt alldeles strax genom gå en förlossning, många frågor skapades i huvudet, om

 

kommer jag klara det?

hur lång tid kommer det att ta?

hur mycket är jag öppen då vi kommit fram?

Hur ska jag veta då det drar igång?

Hur ont gör det?

Kommer man spricka?

Hur ser rummen ut?

Vad kommer jag få för personal som hjälper mig?

 

Jag och Joakim åt lunch han packade in i bilen och sedan åkte vi iväg till Lycksele. När vi kommer fram på parkeringen så tar vi bara med oss vår stora väska med kläder i mm, jag visste fortfarande inte vad dom skulle säga där. Klockan var 13.30 ungefär då vi var i Lycksele och blev ”inskrivna”

 

Inne på BB möts vi av en trevlig tjej med denna breda lycksele dialekten som kan göra en galen ibland som frågar om det är jag som är Evelina och kommer från Åsele, jag berättar att det stämmer och hon ber oss följa med henne till ett rum där man kontrollerar hur bebisen och hur täta värkar jag har, med en CTG apparat som man spänner fast på magen, rätt ballt.
Det visade sig att mina värkar inte var tillräckligt täta och intensiva, vilket jag redan visste, dom gjorde ju inte galet ont precis och värken kom lite då och då, ca 6-7 min mellan värkarna. Hon berättar att vi ska få ett mys rum där jag kan få ligga och bada och försöka ”driva” på lite mera själv, så jag han både duscha och bada mig less, Joakim väntar ivrigt liggandes i sängen och läser sina jakttidingar medan jag ligger och plaskar i badet och andas igenom mina värkar (som faktiskt inte gjorde ont, men kändes mer än hemma, så nu var det dags att börja jobba sig igenom dom med andningen). Det är sjukt vad andningen kan påverka mycket.

 

Sen var det middag för mig, Joakim som dom andra killarna får ingen mat på BB utan får handla med sig.
Så jag gick in i matsalen och åt, inte direkt någon delikatess mat, men det gick ner, jag var ju tvungen att äta, jag behövde ju det, och skulle ju behöva det mera.
Joakim hade tidigare varit och handlat, och även köpt med sig saftsoppa och leksands hårdbröd till mig, vilket uppskattas, han vet verkligen vad jag gillar, och det gör mig så glad.

 

Efter middagen kommer en BM in på vårat rum och frågar om vi ska ta och kolla hur mycket öppen jag är, och jag är ungefär 6-7 cm öppen och min värkar är lite tätare men inte nå hemskt mycket. Barnmorskan berättar för mig att hon tycker det är så bra att man går andningsövningar som jag gjort för då klarar man sig länge med andningen.

Jag säger förvirrat: Jag har inte gått någon andningskurs och absolut inte varit på någon föräldragrupp heller.
Barnmorskan blir lite chockad och tycker jag gör det så otroligt bra igenom varenda värk utan någon smärtlindring alls.

 

Barnmorskan berättar för mig att vi väntar ett tag till tills vi kollar hur öppen jag är och under tiden kunde jag bada igen eller bara försöka gå runt runt för att få lite tryck på det hela.

 

Kvällen gick och det blev snart dags för kvällsfika, jag och Joakim gick in för att ta oss lite kaffe och macka, då kommer Barnmorskan och frågar om vi ska vänta så mycket längre, och jag undrar såklart vad hon menar med det.

Då säger hon att det är onödigt att gå och vänta på något så stort som sitt barn, så vi tar hål på din hinna (vattnet) så slipper du vänta nå längre.

Vi tittar på varandra jag och Joakim och inser att nu är det nära, går vattnet nu så kan det gå riktigt fort, och mycket riktigt så gjorde det ju de.

Vi följer med barnmorskan in på förlossningsrummet där hon tar hål på hinnan och jag känner hur varmt det blir, Joakim följer noga med och kollar så att allt bli gjort på rätt sätt, och just nu/då inser nog inte han hur mycket han också kommer måsta stå ut med.

När dom tagit hål på hinnan får jag direkt ont och mina värkar blir mer intensiv och långa, det börjar göra så jävla ont. Jag prövar använda lustgas som barnmorskan sträcker fram till mig och jag andas, men det hjälpte mig inget, lättaste var när jag fick ta mina egna andetag utan mask bara i luften och jobba igenom dom, även om det gjorde sjukt ont. Så för mig funkade inte lustgasen över huvudtaget, sen beror det på hur tjurig man är också.

 

Kan inte förstå att endel tycker lustgas är helt otrolig, och endel hjälps inte alls av den. Jag kastar bort masken i allafall, i ilska och säger till Joakim att jag vart lite full ändå och skrattar lite.

 

Under just den här tiden var jag kanske öppen 7-8 cm (det är sjukt vad man glömmer) och jag visste att det inte var länge kvar, det hade ju gått så fort sista biten nu. Men nu hade jag så himla ont, värkarna är obeskrivliga och bland det värsta jag känt och kommer känna för resten av livet. Jag kunde inte sitta, inte stå, inte ligga eller sitta på någon boll, det enda jag ville göra var att krysta, jag stod upp hängandes över Joakims hals trampandes på golvet fram och tillbaka, usch det gjorde så ont. Jag säger om och om igen till barnmorskan att jag måste få gå på toan eller krysta, jag måste göra något, jag vill inte ha såhär ont säger jag, barnmorskan säger att jag är duktig och inte har länge kvar.

Det är rätt svårt att andas igenom en värk stående, utan smärtlindring, samtidigt som man inte får krysta och måste hålla emot trycket, du klarar av det, men det är riktigt jävla jobbigt alltså.

 

Tillslut så säger jag att jag måste få något smärtstillande, Joakim baddade mig så fint och varsamt i pannan och jag skrek om vart annat till honom : badda, badda inte, badda, badda inte, jag tycker så synd om honom såhär i efterhand, men oj vilket jobb han också gjorde, han serverade mig med vatten då jag hade tid och berömde mig stolt hela tiden.

 

Jag hör hur barnmorskan och dom andra pratar om att lägga bedövning i ryggen, och jag ber dom att skynda sig.

När jag var ca 9cm öppen kom narkosläkaren in till oss för att lägga en spinalbedövning. Den läggs mellan kotorna i ryggen och är snabb värkande och börjar ge resultat efter ca 5 min, vilket den gjorde. DUNDERSPRUTAN (jag kan varmt rekommendera den) speciellt om man ska tjura på så länge som jag gjorde innan jag tog till något smärtstillande.
Så fort sprutan började ge verkan så började jag små frysa och kunde tillslut lägga mig på britsen för att så småningom kunna börja krysta snart.

 

Dom värkarna jag hade innan sprutan var obeskrivliga, verkligen. När jag var på toppen utav en värk så höll den i i ca 1½ min när det var som värst, efter sprutan så kom värkarna och varade bara i några sekunder och sen sjönk dom fort, så i uppehållen kunde jag se Joakim och le med honom och prata, det kändes så himla bra.

Nackdelen med sprutan var att under en lång tid hade jag spänt mig och jobbat igenom mig värkarna utan bedövning, och sen när jag väl fick bedövning så slappnade jag av och började tok frysa, det är tur dom är så duktiga där. Jag fick en stor varm filt på mig och sen en värmekudde på mina fötter som jag jämt fryser om, rätt behagligt att föda barn.

 

Sen säger barnmorskan till mig att jag var öppen, och när jag kände för det så skulle jag börja krysta. Krystvärken var inge smärtsam enligt mig, det kändes att det var något som komme och putta på, och då var det bara att ta i. Om någon undrar så kändes krystvärkarna mindre med spinalbedövningen, det jag kände var ett tryck, och just då skulle jag hjälpa till, det kändes så himla bra, för jag visste att snart hade vi vår fina bebis i våra armar.

 

Jag upplevde min förlossning som något riktigt underbart faktiskt, och idag förstår jag att man skaffar flera barn, det är en underbar upplevelse. Jag krystade inte många gånger så var lilla drängen ute, och det gick som på en dans.

 

Jag upplevde att värkarna innan själva krystarbetet var mycket mycket mycket värre än krystvärkarna, dom sista centimeterna var fruktansvärda . Du har ju faktiskt möjlighet att hjälpa bebisen ut under krystningarna, det får du inte göra under värkarna.

Jag hade en otrolig förlossning och ska inte klaga, jag hade bra personal inne i rummet, och framför allt inte tala om min fästman som fanns vid min sida och stötta mig, han gjorde ett häst jobb, han kände sig hjälplös, han fick order av mig att hjälpa mig hela tiden, men hans röst vek sig när han sa att han gärna hade hjälpt till om han kunde. Man kan nog inte förstå hur hjälplös killarna är på sidan om.

 

Vilken upplevelse, och för att meddela det till er andra där ute som väntar barn, ni kommer att veta när det är dags att åka in, även om ni inte tror det, och känner er osäker på det svaret så vet jag att ni kommer känna skillnad, ni bara gör det.
Har ni låg smärttröskel så ta bedövning då ni har ont, skjut inte upp det och va tjurig, ni har rätt till bedövningen och ni ska inte behöva ha jätte jätte ont.

Ni kommer ha ont, men det går så himla fort över, ni glömmer det direkt när bebisen ligger på bröstet.

Förlossningen (allt som allt) tog 2½ h
Krystarbetet tog endast 30 min

______________________________

 

 

Jag förstår varför man skaffar flera barn nu, upplevelsen är enorm och jag tyckte att det var så oerhört roligt att få uppleva det här.
Jag är lycklig som är lycklig tillsammans med Joakim och att vi tillsammans har ett barn, att vi två skapat en familj. Jag kunde inte välja att få bättre.

Puss på er!