Jag blir så otroligt varm och lycklig då jag ser folk föda barn, lyckan när dom får lägga upp sitt första kort på det lilla livet och visa upp sin stolthet för världen. Jag tyckte själv att det var en helt fantastisk resa. Att få kämpa nästan gråta och svettas blod för att få upp dom någon gång på sitt bröst och inse att det är vårt lilla liv som vi skapat tillsammans. 

 

det är sån otrolig känsla. Kommer aldrig glömma då jag födde Lukas 23.05 och ca 00.00-00.30 ringde jag  mamma och pappa för att berätta, aldrig något jag gjort, och jag visste att dom väntade ett samtal av oss. Att få berätta med glädje och sånt adrenalin efteråt att man fött en pojke som vägde 3620g och 50cm. 

Hela natten var jag vaken, av glädje, lycka och oro. Ibland tänkte jag, huvva varför utsätter jag det bästa jag har i livet för en sån fruktansvärd värLd.

Sköterskorna kom in i jämna mellanrum för att kolla till mig, och funderade varför jag inte sov; men hur enkelt är det när man ligger och kollar på två killar, som har varit näst intill lika duktig som mig, i kampen om att föda liv till Världen?

 

vi åkte in på onsdag, inskriven ca kl 14.00 (redan kl 10.00 var jag öppen 5cm)- vattnet gick 21.30. Dom värsta värkarna satt igång nästan direkt efter vattenavgången, kl 22.35(40) började krystvärkarna, 23.05 var det bästa i mitt liv född, helt utan problem. Jag hade det så bra, och det gick så bra, och alla som håller på läng och har fruktansvärt jobbiga förlossningar ger jag en guldstjärna till. 

 

Jag kan som inte släppa det, och och ibland längtar jag så mkt tills Lukas får sig ett syskon, även om det är länge dit. Men det skrämmer mig också, vad säger att nästa graviditeten blir lika bra och förlossning med? Hur vet jag att jag hinner fram? ;) 

 

är det någon som är fascinerad av människokroppen/förlossningar/graviditet mer än mig? Hade jag orkat och haft tid hade jag läst till BM (Ssk)