mitt kusinbarn Julia döptes i Åsele kyrka. Jag blev Gudmor! ♥

Ïnget slår borgafjällen, jag längtar efter höst/vinter

jag saknar dig, och önskar du fanns här, min vackra ängla vän. ♥

 

I Fredags låg jag hemma i feber, 39 grader var inte alls det härligaste, så bland det klokaste jag gjort på länge var att ligga i stillhet en hel dag utan att röra en fena, förutom då jag var tvungen att gå på toaletten. Det blev två dagar hemma från jobbet som jag idag kanske inte ångrar, men just DÅ ångrade jag det och hade dåligt samvete. Men nu är jag pigg, det enda är att jag är snuvig och har hosta, annars mår jag hur bra som helst.

Det tråkiga är att Joakim åkt på min förkylkning nu OCH dessutom lyckas fått problem med sitt trasiga knä han alltid haft, så i Söndags fick vi åka till Åsele för att träffa jourläkaren som bedömde att vi fick åka till lycksele direkt för en röntgen, det visade sig inte vara skelett skada, men däremot har han problem med miniskeln (eller hur man säger det) så tråkigt nog tror jag (jag är inte säker) så ska han kolla upp det mer till veckan i lycksele  igen och sen har han fått tid för operation den 3 sep, vet ni alla vad detta innebär? Att Joakim inte kommer kunna jaga, och han är inte alls glad. Han kommer försöka få en annan tid, eller så hoppas han på att det ska läka och bli någorlunda, så han slipper kryckorna.  Just för tillfället är han sjukskriven, så vi får se hur länge han måste vara det.

____________________

 

Dagarnat går sakta men säkert om man säger så, och jag kan inte mer än annat längta efter den där lill* i magen. Visst finns det stunder då jag njuter som bara den för att få se sparkar och framförallt känna den i magen, men det kommer kännas så mycket bättre när h*n får ligga i mina armar och då jag får lukta, gosa och mysa.

 

Jag tycker dock att ag inte växer speciellt mycket, visst har jag fått en liten kula nu, men alla säger att jag är så liten för att ca:8veckor kvar.
Ändå är det såå många på jobbet som kommer fram när jag sitter i kassan och är så glad för min skull, prata och undrar,  gratulerar mig, för att dom ser att det ska komma en liten bebis med mera. Man blir alldeles varm innombords då folk verkligen är glad tillsammans med mig och visar ömhet. Dom undrar så många när det är

ax, och när man berättar att man är i vecka 32 och bara har några veckor kvar (ca 7) så förstår dom inte, dom tycker jag är så himla liten.

det är svårt att ta fram känslorna jag har i en text, men det är stort att gå och vänta barn, ett barn som heller inte var planerat men ändå så efterlängtad och saknad i livet såhär i eftertanke.

 

Vill så gärna kunna lägga ut en bild, men det går faktiskt inte, vet inte vad det är för fel? Någon annan som har blogg.se som har samma problem som mig?

 

______________________________

 

Hur som helst.

Till veckan kommer Viveka tillbaka från semestern, och jag kommer gå tillbaka på mitt eget schema, och sen också gå ner på halvtid hade jag tänkt. Dagarna blir alldeles för långa för mig, och jag trodde jag aldrig skulle behöva klaga, men det känns på nu att man blir trött. Mina ben är helt slut på kvällen, svullen (trots mina stödstrumpor) och min svank /rygg ömmar ibland så jag skulle kunna gråta, så att gå ner på halvtid kommer kännas bra tror jag, även om jag inte kommer gå ner på det, medtanke på Jakten och att min chef är jaktledare och kommer måsta befinna sig på plats ofta, inte jämt, men ofta. Då kommer ja måste hoppa in och jobba och jag vet ju hur jag sjäklv fungerar, jag tycker att det är helt okey, tills jag kommer hem på kvällen.

Det kommer dock bli svårt för mig att hinna jaga, jag känner det, det känns besvärligt.
Just för tillfället är Joakim, Timmy och Sabitha på sjuktbanan, och jag skulle så gärna vilja vara där med, men efter en hel dag med jobb 9.45-18.15 och sen direkt ner på ungdomsgården för att städa tillsammans med A-K och Stefan känner jag mig mer än trött.

 

I mitten på september, kommer jag nog abryta mitt jobb, medtanke på att det inte kommer vara någon som tackar mig om det är något som går snett i min graviditet. Att jobba på en affär, som är liten så har alla allas arbetsuppgifter, alla gör allt, och det värsta som finns är att be folk. Att inte kunna förflytta saker mm är jobbigt, men jag känner att ju längre jag är kvar desto mer påfrstande blir det för min kropp och jag kommer inte lära mig att INTE lyfta, jag vill vara självständigt. . . . .

 

 

 

Tack på ett tag nu!

 

Kram